Min lilla prins

Dagens ämne: Vad är det VÄRSTA du varit med om?

Nog har man varit med om en hel del i sitt nu 29-åriga liv.
En hel del tråkigheter men mycket bra oxå.
Självklart e det de värsta när någon nära anhörig har gått bort. Jag har ju varken mormor, morfar, farmor eller farfar kvar i livet :´-(

En av de värsta, men som till slut stärkte mig något otroligt mycket var en incident på mitt första riktiga jobb. Jag har väl skrivit om det tidigare, att jag började jobba på en vivo butik på söder efter studenten.
Jag kom snabbt in i jobbet och träffade många fantastiska människor. Några har jag fortfarande kvar som vänner.

Jag kommer ihåg den här speciella dagen som att det var igår... Jag hade jobbat i lite mer än 2 år, det var någon dag innan nyår. Jag  satt själv i kassan då det var tidig morgon.
Plötsligt ringde telefonen i min kassa, det var en av cheferna som sa att jag skulle stänga kassan och komma upp till konferensrummet.
Där satt båda ägarna och en annan man som jag aldrig tidigare sett.

Dem började med nåt lättsamt, för jag kommer ihåg att vi skrattade, sen blev dem som helt stela i ansiktet o sa att nu var det allvar. Jaha tänkte jag, ska jag få sparken eller?! Det var första tanken.
Men det var något så mycket värre än så.
Marre, den ena ägaren (som jag förövrigt hade väldigt bra kontakt med) sa till mig med en mörk röst:
- Jenny! vi tror att du har stulit 400.000kr från oss
Jag fnissade till och tittade på dem alla tre, jag väntade ju på ett: vi skoja bara, men det kom aldrig.
När jag fattade att dem menade allvar, brast det bara ut:
- Vad har ni fått de ifrån? Ni kan inte mena allvar.
- Jo, vi menar allvar. Vi tror att du har manipulerat kassasystemet.
- gjort vad sa ni?
- Ja det e inte så att du har större diffar än normalt, men vi tror att du korrigerar varor och stoppar pengarna i egen ficka.
Jag kommer ihåg att jag blev helt kall, vad var det dem var ute efter? Jag fattade ingenting.
- Men du ska veta Jenny, vi tänker inte sparka dig, du får jobba kvar men du måste betala tillbaka tills den dagen du går i graven. Dessa ord ekade i mitt huvud. Dem menade verkligen allvar.
- men jag har inte gjort det, jag har inte tagit massa pengar, jag kan erkänna att jag stämplat in lösgodis som potatis till kompisar, men inget annat.
Dem var även ganska snabba på att tala om att dem inte tänkte polisanmäla mig. Då kändes det mera lurt på något sätt.
Jag tog mina saker och sprang därifrån.
När jag kom ut på gatan hamnade jag som i trans, jag bara grät o skakade. Folk tittade på mig men ingen sa eller gjorde något.
Jag ringde Lina efter nån halvtimme. Då för tillfället bodde hon i hornstull och var faktist hemma. Jag åkte dit direkt. Jag bara grät o grät. Det tog nog nån halvtimme igen innan jag kunde börja prata.
Vi satt o pratade jätte länge, sen åkte jag o mötte Timpa.
Jag berättade för honom om vad som hänt, men han tog det nog inte på sånt allvar, det kändes inte så.
jag var hemma från jobbet i en vecka, men kände att jag kunde ju inte gå tillbaka. Jag skämdes även fast att jag inte gjort något fel. Jag ringde till Tims mamma och berättade vad som hänt. Hon gav mig ett nummer till en advokat, en bekant till henne. Jag ringde honom direkt och berättade hela förloppet.
Han sa att jag skulle sjukskriva mig tills det hade löst sig, han skulle hjälpa mig.
Men det var inte så lätt som vi trode, Dem svarade inte på hans brev eller telefonsamtal, tillslut sa jag att jag går tillbaka o jobbar. Jag kom tillbaka och dem körde med mig totalt. Jag fick inte sitta i kassan, jag fick göra de tyngsta jobben, allt för att knäcka mig. Nästan ingen pratade med mig, inte äns mina vänner. Det var två som gjorde de, men de andra vände mig ryggen. Cheferna kallade mig glåpord inför andra. Dem hotade mig.
En dag brast det för mig, jag sprang därifrån. Jag orkade inte mer. Jag var så nära att bryta ihop totalt. Timpa var ett otroligt stöd för mig, utan honom hade jag ALDRIG klarat de.
Jag skulle lika bra kunna sagt upp mig, men någon stans kände jag att om jag gör det så vinner dem, och det ville jag absolut inte.
DEt gick så långt att Timpa tog mig till en psykolog. jag behövde bara prata med honom en gång, men det var så otroligt skönt. Allt släppte och jag fick sån energi.
Advokaten hotade med att ta dem inför rätta om dem inte var villiga att samarbeta, så då hörde dem av sig. Vi kallade till möte och efter dagans slut gick jag rakryggad därifrån. Vi kom fram till en förlikning. Helt plötsligt hade jag vild fantasi hette det, något av detta hade aldrig hänt. Tur att de två av mina vänner som jag hade kvar på jobbet var redo att vittna om det skulle behövas.
Det slutade med att dem betalade en större summa för att vi inte skulle ta dem inför rätta. Jag orkade inte de, det kan ju dra ut på tiden i flera år, jag ville ju bara gå vidare med mitt liv. När jag kom hem från mötet klippte jag sönder alla mina arbetskläder. Det var så skönt. Det blev som ett avslut.
Det var en jobbig tid, men jag har blivit så stark av det.
Några år senare var dem inte ägare till butiken längre, det var visst lite knas med pengar.....


WHAT GOES AROUND COMES AROUND.... Suckers